"När det hände, som jag nu ska berätta om, var Kajsa Kavat ännu inte fyllda sju år. Det som hände var inte ett dugg märkvärdigt. Mormor halkade mitt på köksgolvet och fördärvade sitt ena ben, märkvärdigare var det inte, och sådana saker inträffar varenda dag. Men betänk, att det bara var en vecka kvar till jul! Betänk alla polkagrisarna, som skulle säljas på torget på den stora julmarknaden! Vem skulle göra det, när mormor låg där i sin säng och inte kunde röra benet utan att nästan skrika. Vem skulle koka julskinkan och köpa julklapparna och göra julfint i huset?
- Det ska jag, sa Kajsa.
Jag har ju sagt, att hon var en kavat unge.
- Ackackack, sa mormor borta i sängen, lilla barn, inte kan du det. Vi får fråga fru Larsson, om hon vill ta hand om dej över julen. Och så får vi höra efter, om jag kan få komma in på sjukhuset.
Då såg Kajsa mer kavat ut än någonsin. Skulle hon vara hos Larssons? Skulle mormor ligga på sjukhuset? Skulle mormor och Kajsa inte fira jul tillsammans, som de brukade? Jo, minsann, det skulle de! Sa Kajsa. Snart sju år gammal och med världens brunaste och gladaste ögon.
Och så satte hon igång med julstöket."
Kajsa Kavat, av Astrid Lindgren (s. 13-15).
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar